Carolas reflektion

Det har varit roligt att jobba med Storyline. Det är spännande att få följa vart berättelsen för oss och utmana barnen längs vägen. Arbetssättet hjälper mig som pedagog att släppa de där tyglarna som möjligen styr barns tankar i någon riktning, medvetet eller ej. Då barn många gånger möts av skendemokratiska möjligheter till inflytande i förskolan, tror jag att Storyline kan vara ett bra arbetssätt att ge barn reellt inflytande. Engdahl et al. (2012) betonar vikten av seende och lyssnande pedagoger för att barnens verkligen ska få inflytande. Dokumentation och reflektion över barns processer är därför väldigt viktig, det är inte alltid omedelbart uppenbart vad barnen uttrycker och vad de finner intressant att utforska.

Att skapa en berättelse tillsammans och ge barnen möjlighet till egna idéer och initiativ längs vägen är en av grunderna i arbetet med Storyline. Det handlar om ett förhållningssätt där ämnen integreras i varandra och där barn har möjlighet att engagera sig i karaktärerna och i deras liv. Genom att ge karaktärerna personligheter finns det möjlighet att lära känna dem och samspela med dem, vilket kan ge undervisningen puls och liv (Storyline international 2016). Då barnen ställs inför problem att lösa får de möjlighet att fundera kring många möjliga lösningar, även se att det finns olika sätt att tänka på. Genom att lösa problem och påverka utgången tror jag att barns tilltro till sin egen och till gruppens förmåga kan stärkas. Kanske ser barnen varandra i ett nytt ljus då de "jobbar" tillsammans och det kan kanske stärka gemenskap och samspel i gruppen. Vår läroplan uttrycker att "Varje barn ska ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningarna. Delaktighet och tilltro till den egna förmågan ska på så vis grundläggas och växa" (Skolverket 2016). Det är alltid en utmaning att möta barn utifrån deras förutsättningar, så även här. Extra svårt kanske det blir när vi ger barnen stort utrymme att bestämma. Jag tror att det är viktigt att det handlar just om att barn kontrollerar händelseförloppet och problemlösningen, men att vi pedagoger ändå vägleder exempelvis samspel och talutrymme. Ett sätt att göra det är att vi grupperar barnen med detta i åtanke. Genom att göra det möjligt för barnen att lära av varandra praktiserar vi vad Vygotskij kallar "Den närmaste utvecklingszonen" även Deweys pragmatiska pedagogik tillämpas då "Learning by doing" blir tydligt när barn själva är aktörer i uppdrag och dessutom får  med sig användbara kunskaper för livet (Henry, Gurdal & Asplund Carlsson 2011).

Genom Storyline tror jag barn kan få möjligheter att både vara kreativa och lösningsinriktade, vilket är något vi behöver mer av i framtiden för att lösa de utmaningar vi står inför vad gäller hållbar utveckling. Att barn får möjlighet till innovativt tänkande är inte något som uppstår per automatik, pedagoger har ett ansvar att erbjuda en verksamhet som uppmuntrar till det (Björklund 2014). Jag har under vårt arbete förstått att vi genom våra nyckelfrågor kan ge barn möjlighet till innovativt tänkande. Genom att använda öppna frågor finns utrymme för många lösningar på ett problem. "Nyckelfrågorna är starten på olika typer av aktiviteter som gör att eleverna funderar vidare och själva ställer frågor" (Storyline international 2016).

Referenser

Björklund, Sanne (2014). Lärande för hållbar utveckling: i förskolan. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur.

Engdahl, Ingrid, Karlsson, Bibi, Hellman. Anette. & Ärlemalm-Hagsér, Eva (2012). Lärande för hållbar utveckling -är det något för förskolan, eller? Rapport om OMEP:sprojekt Lärande för hållbar utveckling i praktiken.[Elektronisk]. Tillgänglig:

http://www.omep.org.se/uploads/files/esdboken_hemsidan.pdf

 
Henry, A., Gurdal, S. & Asplund Carlsson, M. (red.) (2011). Läraryrket: ett mångfasetterat uppdrag. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Skolverket (2016). Läroplan för förskolan Lpfö 98. Stockholm, Skolverket.

Storyline international. (2016). Storyline. Hämtad 17-01-11, från http://storyline.se/